Dr. Mark A Gabriel kunde hela koranen utantill när han var tolv år. Han växte upp i Egypten – mitt i grogrunden för den islamska terrorismen – Han växte upp och fostrades djupt influerad av Islam och dess lära. Hans egen familj vände honom ryggen efter han blivit en kristen och försökte döda honom flera gånger. Han flydde sitt hemland och bor nu i USA. För att uttrycka sin nya tro på kristus har han bytt bort sitt muslimska namn mot ett kristet.
Här följer andra delen av hans vittnesbörd.
(Översatt av Stefan Hallman, från boken ”Islam and Terrorism” utgiven på Charisma house book group Florida USA 2002)
Kapitel 2
Det Egyptiska fängelset
Att tillbringa tid tillsammans med den Egyptiska säkerhetspolisen är helt annorlunda än att vistas i ett amerikanskt fängelse. De satte mig i en cell tillsammans med två radikala muslimer anklagade för att ha utfört terrorist handlingar. Den ene var palestinier den andre en egyptier.
Under tre dagar fick jag varken mat eller vatten. Varje dag frågade egyptiern mig ”Varför är du här”? Jag vägrade svara för jag var rädd att han skulle döda mig om han visste att jag hade ifrågasatt Islam. Den tredje dagen berättade jag att jag var lärare på Al Azhar Universitetet och Imam i Giza. Omedelbart fick jag en plastflaska med vatten och lite falafel och pitabröd han fått av några besökare, men han sa till mig att polisen hade varnat mig från att ge något till mig.
Den fjärde dagen började förhören. Under de följande fyra dagarna var målet för säkerhetspolisen att få mig att erkänna att jag lämnat Islam och berätta hur det gått till. Förhören började i ett rum med ett stort skrivbord. Min förhörsledare satt bakom skrivbordet och jag satt mitt emot. Bakom mig stod två eller tre polisbefäl. De var övertygade om att jag blivit evangeliserad och omvänd till kristendomen så förhörsledaren tjatade om och om igen ”Vilken pastor talade du med? Vilken kyrka har du gått till? Varför har du förrått Islam?” Han ställde många frågor och en gång tvekade jag för länge innan jag svarade. Han nickade åt mannen bakom mig. De tog min hand och tryckte ner den mot skrivbordet. Min förhörsledare hade en tänd cigarett. Han sträckte sig fram och släckte cigaretten mot översidan av min hand. Jag har fortfarande kvar ärret. Jag har också ett ärr på min läpp där han gjorde samma sak. Ibland när han blev arg använde han cigaretten mot mig ibland var det polismännen som slog mig i ansiktet.
Under det att utfrågningarna drog ut på tiden blev pressen allt större. Vid ett tillfälle tog de in ett eldjärn (man använder det för att flytta vedträ i elden) Jag undrade vad det skulle användas till. Nästa gång förhörsledaren inte var nöjd, så fick jag reda på vad det var till. Järnet var glödgat och en av polismännen tog det och pressade in det i min vänstra arm. De ville få mig bekänna att jag omvänt mig. Men jag sade ”Jag har inte förrått Islam. Jag bara sa vad jag tyckte. Jag är en akademiker, en tänkare. Jag har rätt att diskutera vad som helst inom islam! Detta tillhör mitt arbete och är en del av mitt akademiska liv. Jag kan inte ens drömma om att vända mig bort från islam – det är mitt blod, min kultur, mitt språk, min familj och mitt liv. Men om ni menar att jag vänt mig från Islam genom det jag sagt till er så kasta ut mig ur Islam, jag har inget emot att lämna Islam!”
Piskan.
Det var inte vad de ville höra från mig, så de tog mig till ett rum där det stod en säng av stål. De band mina fötter till sänggaveln och satte på mig tjocka strumpor, nästan som grytlappar. Ett av befälen hade en svart piska, c:a 120 cm lång och började piska mina fötter. En annan polis satt vid huvudändan jämte mig och höll en kudde i sin hand. När jag började skrika så tryckte han kudden ner i mitt ansikte för att tysta mig. Men jag slutade inte skrika så ytterligare en polis kom och tryckte en annan kudde ner i mitt ansikte. De slog mig tills jag blev medvetslös och när jag vaknade höll befälet fortfarande på med piskan. Då slutade de och befriade mig och befallde mig att ställa mig upp. Först kunde jag inte stå men då tog han piskan och slog mig på ryggen tills jag stod upp. Då visade de mig en lång korridor och befallde mig att springa. Och återigen när jag inte klarade det, så tog de piskan och slog mig tills jag sprang längs korridoren. När jag kom till änden av korridoren stod ett annat befäl där med piskan och slog mig tills jag sprang tillbaka där jag kom ifrån. De fick mig att springa fram och tillbaka. Senare har jag förstått varför de gjorde så. Springandet gjorde att mina fötter inte svullnade och ”grytlapparna” de tjocka strumporna såg till att jag inte fick några märken på fötterna efter piskan. Kuddarna hade de för att ingen skulle höra mina skrik.
Sen tog de mig till en liten bassäng fylld med iskallt vatten. Befälet med piskan sa ”I med dig” så jag gick i vattnet men det var så kallt att jag försökte hoppa ur bassängen men varje gång jag rörde mig så slog han till med piskan. Jag hade lågt blodsocker och det tog inte länge förrän jag svimmade på grund av kylan. När jag vaknade låg jag på rygg i stål sängen igen, fortfarande i mina blöta kläder, och de piskade mig om igen.
En mörk natt.
En kväll tog de mig utanför byggnaden. Jag såg något som liknade ett litet cementerat rum utan fönster eller dörrar. Den enda öppningen var ett ljusinsläpp på taket. De tvingade upp mig på en stege och befallde mig att ta mig in i rummet. När jag satt vid kanten på hålet och satte ner mina fötter så kände jag att det var fyllt med vatten. Jag kunde också se hur något simmade på vattenytan. Detta är min grav tänkte jag, de kommer att döda mig idag. Jag gled ner genom öppningen och kände hur vattnet steg över min kropp men sen kände jag till min överraskning en fast botten under mina fötter. Vattnet räckte endast till mina skuldror. Sen började råttorna, som jag sett simma i vattnet, krypa över skuldrorna och ansiktet. Dessa råttor hade inte fått mat på länge. Mina förhörsledare var smarta. ”Denne man är en tänkande muslim” sa de, ”Så nu ska vi låta råttorna äta upp hans huvud.”
Första minuten efter de stängt ljusinsläppet var jag väldigt rädd. De lämnade mig där hela natten och kom tillbaka nästa morgon för att se om jag levde. När ljusinsläppet öppnades och jag såg solljuset så gav det mig nytt hopp. Jag hade överlevt och skulle fortsätta leva. Inte en råtta bet mig den natten. De sprang över mitt huvud och mitt hår och lekte med mina öron. En råtta stod på min skuldra. Jag kände deras munnar mot mitt ansikte. Men det kändes nästan som kyssar, jag kände aldrig någon tand. Råttorna var ytterst trofasta mot mig. Även idag när jag ser en råtta kan jag känna respekt. Jag vet inte varför råttorna betedde sig så mot mig.
Ett möte med en kär vän.
Förhören var inte över. Senare tog ett av befälen mig till ett rum med en liten dörr. Och sa ”Det är någon som älskar dig väldigt mycket och vill möta dig där inne”. Jag frågade ”Vem är det?”. Jag trodde det var någon familjemedlem eller vän som kom för att besöka eller hjälpa mig ut ur fängelset. De sa ”Du känner inte honom men han känner dig”. De öppnade dörren till rummet och därinne såg jag en stor hund. Det fanns inget annat i rummet. Två män tog in mig i rummet och lämnade mig och låste dörren. Detta var första gången som mitt hjärta började ropa. I mitt hjärta ropade jag till min skapare ”Du är min fader, min Gud. Du ska ju vaka över mig. Hur kan du lämna mig i dessa onda händer? Jag vet inte vad dessa människor försöker göra mot mig, men jag vet att Du kommer vara med mig och en dag kommer jag att få se Dig och möta Dig”. Jag gick in i mitten av rummet och satte mig sakta ner på golvet med korsade ben. Hunden kom och satte sig mitt emot mig. Minuterna gick under det att hunden kollade upp mig. Jag såg hans ögon tittade på mig uppifrån och ner om och om igen. Jag bad i mitt hjärta till en Gud som jag ännu inte kände. Hunden ställde sig upp och började gå runt mig i cirklar likt ett djur som ska äta upp något. Sen kom han på min högra sida och slickade mitt öra med sin tunga. Han satte sig vid min högra sida och stannade där. Jag var då helt utmattad och efter att hunden satt sig där, så somnade jag. När jag senare vaknade låg hunden i ett hörn av rummet, han sprang fram till mig som för att säga god morgon! Sen slickade han mitt högra öra och satte sig vid min högra sida. När befälen öppnade dörren så fick de se mig sitta och be med hunden vid min högra sida. Jag hörde någon säga ”Jag tror inte han är en människa. Han är djävulen – han är Satan!” Den andre svarade ”Jag kan knappt tro det – det är som en osynlig kraft bakom denne man som beskyddar honom”. ”Vad då för kraft? Han är ju en otrogen, det måste vara satan för den här mannen är emot Allah!”
Någon vakar över mig.
De tog mig tillbaka till cellen. Under tiden jag var borta hade min egyptiske cellkamrat frågat ”Varför förföljer ni den här mannen?” De svarade ”Därför han förnekar Islam”. Det gjorde min cellkamrat vansinnig. När jag kom tillbaka till cellen var han redo att döda mig. Men jag hade bara varit där 15-20 minuter när ett polisbefäl kom med papper på förflyttning av egyptiern och tog honom därifrån. Jag frågade mig själv ”Vad pågår här? Vad är det för kraft som beskyddar mig?” Just då visste jag ännu inte svaret. Jag hann inte fundera på det så länge för strax därefter kom också order om min förflyttning. Jag skulle flyttas till ett permanent fängelse i södra Kairo. Vid denna tid tänkte jag att de som förhört mig var totalt omänskliga.
Jag hade fängslats endast för jag ifrågasatt Islam. Jag var ordentligt skakad i min tro.
Och så var jag på väg till ett annat fängelse.
Fortsättning följer…
Stefan Hallman www.ctvc.se