Förstår du vad du läser? Dag 56 Äktenskap i Rom

Matt 5:31. Det är också sagt: Den som skiljer sig från sin hustru, han ska ge henne ett skilsmässobrev. 5 Mos. 24:1f. Matt. 19:7. Mark. 10:4. 32. Men jag säger er: Var och en som skiljer sig från sin hustru, utom för otukts skull, är orsak till att hon begår äktenskapsbrott*, och var och en som gifter sig med den frånskilda begår äktenskapsbrott*.

Vi fortsätter med ytterligare ett exempel av den kultur angående äktenskap som gällde då kristendomen växte fram. Nu ska vi titta på hur romarna såg på äktenskapet.

Äktenskapets historiska utveckling i romarriket är en tragisk berättelse. Hela den romerska religionen och det romerska samhället byggde ursprungligen på hemmet. Själva basen som den romerska republiken vilade på var ”patria posestas”, faderns makt; faderns hade bokstavligen talat makten över sin familjs liv och död. En romersk son kunde aldrig bli den som bestämde i familjen så länge hans fader var i livet. Spelar ingen roll om han blev konsul, eller fick den högsta utmärkelse och tjänst som fanns att uppbringa i romarriket, för så länge hans fader var i livet så var det fadern som bestämde.

För romarna betydde hemmet allting. En romersk husmor levde inte avskild, som t.ex. den grekiska hemmafrun. Hon tog del i livet fullt ut.Så hög var den romerska moralen, att under de fem första århundradena var det inte en enda skilsmässa! Den förste som skilde sig från sin fru var Spurius Cavilius Rugga, det skedde år 234 f.kr och han gjorde det för hans fru kunde inte få barn och han längtade efter ett barn. Men sen kom det grekiska synsättet att infiltrera Rom alltmer och resultatet blev förödande. Vid 200-talets  f.kr, början var skilsmässa lika vanligt som äktenskap.

Den romerske senatorn SENECA (d.ä.) talar om kvinnor som gifter sig för att skilja sig och som skiljer sig för att gifta sig. Kvinnor som identifierar årtalen inte efter vilken konsul som har makten utan efter vilken man de var gifta med just då. Den romerske poeten Juvenal berättar om en kvinna som var gift åtta gånger på fem år. En annan romersk poet Partial, talar om en kvinna som var gift tio gånger. Så det var ett otroligt förfall i det romerska riket. Det som en gång var dess stolthet och styrka sågs nu enbart som något nödvändigt ont. Cynsiskt hade man nu ett talesätt ”Äktenskapet har bara två glada dagar – dagen man första gången får sluta sin hustru i famnen och – dagen man begraver henne”.

På grund av att äktenskapet blev så impopulärt var man tvungen att införa speciella straffskatter för den som levde ogift. Man införde ny lag som sa att den ogifte inte fick ärva sina föräldrar. Man införde dessutom speciella privilegier för de som fick barn, för barn ansågs vara en plåga. Allt detta för att rädda själva äktenskapet i Romarriket. Så när kristendomen först dök upp med denna nya syn på äktenskapets status och med kravet om fullständig trohet så var det en chock, näst intill skrattretande för det samhälle de levde i.

Fortsättning följer……./Stefan Hallman www.ctvc.se