44. Men jag säger er: Älska era fiender, välsigna* dem som förbannar er, gör väl mot dem som hatar er, och be för dem som hånar er och förföljer er45. så att ni kan vara barn till er Fader som är i himlarna. För han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.46. För om ni älskar dem som älskar er, vad får ni för lön för det? Gör inte också tullindrivarna* detsamma? 47. Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte tullindrivarna* det också? 48. Var därför fullkomliga, såsom er Fader som är i himlarna är fullkomlig.
Hela detta textavsnitt är en utmaning. Kan det finnas något svårare än att älska och välsigna sina fiender? Att be för dem som förföljer en? En sak är klar, utan Gud i sitt hjärta är det omöjligt. Detta är något väldigt avgörande, detta är en sak som visar om vi har vårt barnaskap hos Gud. När man läser detta så är det som vägen smalnar. Kraven på en lärjunge blir bara större och större för att sen mynna ut i “var fullkomliga som Gud”. Vilket är omöjligt.
Varför ställer Jesus sådana krav på människorna. Vad menar han egentligen? Saken är den att människan är skapad till Guds avbild. Som sådan ska hon vara som Gud. Låt mig ta ett exempel. När världserövrarna i forntiden hade besegrat folket i ett område så reste man statyer över den nya härskaren i landet. Detta för att påminna folket vem som nu regerade. Men också påminna om hurdan den nya härskaren var. Man ville skapa fruktan och respekt hos dem som såg statyn och därför göra dem till lydiga invånare.
När det gäller människan som Guds avbild på Jorden, så handlade det just om detta. Gud satte oss som hans “levande stenar”, hans statyer, hans avbilder på Jorden för att visa vem som hade makten här. Tanken var också att vi skulle visa vem Gud var igenom våra liv. Genom vår karaktär och godhet, genom vår fullkomlighet skulle vi uppenbara Gud i universum. Vi skulle genom att ständigt välja det goda framför det onda alltmer bli lika Gud. Den fria viljan och förmågan att göra val var ett uttryck för Guds otroliga generositet och förtroende för sin skapelse. Men allt trasades sönder vid syndafallet. Människan urartade och började använda den fria viljan till att välja det onda istället för det goda. Resultatet är beskrivet både i den bibliska och profana historien. Människan blev en syndare och genom ständiga felaktiga val blir hon alltmer lik Guds fiende djävulen.
Härskarens avbilder på ockuperad mark skulle inge respekt och fruktan. Guds insatta avbilder skulle berätta om vem Gud är. Människan skulle uppenbara Guds kärlek, genom sitt sätt att agera skulle hon visa på Guds karaktär på samma sätt som skapelsen gör det. Gud låter sin kärlek flöda över ond som god precis som solen flödar över alla. Gud låter sitt regn falla över alla, precis som regnet inte utväljer vissa åkermarker framför andra.
Detta är vår höga kallelse och utmaning. I en värld där korruptionen och ondskan breder ut sig alltmer kan man snart inte finna någon tydlig indikation på hur det en gång var. Det ligger som en fjärran aning i djupet av människornas hjärtan. Ett eko av ett paradis, en värld genomsyrad av godhet och kärlek. Alla drömmer om det. Politikerna utlovar detta. Genom romanförfattares och filmskapares alster går en tråd av längtan efter den värld Gud en gång framskapade genom sitt blotta ord. Även om man kanske inte är medveten om varifrån denna längtan kommer från så finns den där i alla fall. “I have a dream” Martin Luther Kings berömda uttalande den 28 augusti 1963 inför 250 000 åhörare i Washington var ett uttryck för den fallna människans förtvivlan. Den gången handlade det om att få slut på rasism och skapa jämlikhet mellan alla.
Man kan räkna upp många sådana situationer i världshistorien då någon fått nog och höjt sin röst mot förfallet och orättvisorna. Ofta har det slutat med att man genom våld, intriger och mord tystat ner rösten. Världen är en grym plats numera. Den har mycket lite med Guds ursprungsskapelse att göra. Här vi kristna en möjlighet och en utmaning. Många talar allt mer om att vi lever med världens avslutning inpå oss. Det är säkert så. Men då ska vi kristna bli allt klarare i vårt budskap. Våra liv måste förkunna än mer om det hopp och den Gud som vi tjänar. Det är det Jesus talar om. Ni måste uppvisa Guds karaktär och gärningar om ni är hans barn. Så brukar man ju tänka när det gäller våra barn och efterkommande. “Du har din pappas ögon, eller mormors näsa, eller din mors sånggåva” osv. Ett Guds barn skulle vara likt sin far.
Så skulle det vara med oss. Tänk om människor såg saker i våra liv som fick våra medmänniskor att tro på Gud. Att de sa “Jag ser Jesus i dig” eller “ditt sätt att behandla andra har gett mig nytt hopp och en ny tro på Gud”. Visst finns det överlåtna kristna och helgonliknande människor. Men de är alltför få. Dess motsats är dessvärre allt för många. Det värsta är att när människor som sägs vara representanter för Gud handlar som djävulens barn. De pedofilbelastade prästerna inom katolska kyrkan är bara ett exempel. Men de finns i alla sammanhang.
Detta hycklande som finns bland etablerade kyrkorepresentanter, bland påvar och prelater och självrättfärdiga kristna, är så svårt för de ickekristna att hantera. Inte underligt att världsmänniskan värjer sig mot blotta tanken på att bli kristna. Hycklande kristna ledare skadar människornas bild av Gud. Det var därför Jesus hatade fariséernas livsstil och gick så hårt mot dem.
Att bli fullkomlig. Det är omöjligt. Men det är ändå den inriktning Herren kallar oss till. Här får vi inte ge upp. Här måste vi stötta och hjälpa varandra. Förr talade man mycket om helgelse. Idag vet knappt någon vad man menar. Det finns en helgad livsstil, där man väljer bort ondska och orenhet med tanke att visa på Guds renhet och kärlek. Det är det som är att vara kristen.
Fortsättning följer…./Stefan Hallman…www.ctvc.se