Jesus kom alltså och talade med en självklar auktoritet, kom och omtolkade den heligaste texten i världen. Judarna tog emot det åtminstone tills de skriftlärde samlat mod till att ifrågasätta honom.
Men det radikala låg inte bara i att Jesus ifrågasatte skriften, det mest utmanande låg i vad hans nya bud befallde. Låt oss se på Matteus 5:21-22 ”
21. Ni har hört att det blev sagt till dem i forna tider: Du skall inte dräpa, och den som dräper, han blir skyldig under domen. 22. Men jag säger er, att var och en som blir vred på sin broder utan giltigt skäl*, han blir skyldig under domen, och den som säger: Ditt dumhuvud till sin broder, han är skyldig inför Stora rådet. Men den som säger: Din dåre, han är skyldig till helvetets eld. “
Judarna hade ju fått budorden när Mose steg ner från Sinaiberg. I den heliga lagen som var skriven på stentavlor direkt av Guds finger, stod det bl.a.” 2 Mos 20:13. Du skall inte dräpa.” Jesus säger inte till dem “ni har läst” utan “ni har hört”, detta då de flesta inte kunde läsa skriften. Det var vanligt folk som lyssnade på Jesus. Men Jesus kommer nu och förstärker detta bud och menar att den som blir arg på sin broder kommer under dom osv. Detta måste varit omskakande för lyssnarna. Det är ju en sak att dräpa någon, det lyckas väl de flesta undvika. Men att undgå att ens bli arg på någon, det måste ju vara omöjligt.! Detta “utan giltigt skäl” finns ej med i de större grundtexterna. Därmed blir det ett totalförbud mot vrede. Det handlar därför inte bara att undvika att slå en man, men t.o.m att undvika att ens ha onda tankar mot honom i sitt hjärta. Grekiskan har två olika ord för vreden. Thymos, är den vrede som kommer som ett torrt strå antänt av elden. Alltså en häftig uppflammande vrede som snabbt lägger sig. Men det fanns också orgé, vilket handlar om en långlivad vrede, inbiten, som man när och vårdar med tiden. En vrede man inte vill ska försvinna. Det är den vreden som dömas inför domstol.
Det fanns en sådan domstol i alla städer och byar. I den lilla byn, med färre än 150 personer, bestod domstolen av tre personer, i de lite större byarna av 7 och i de städerna av 23 personer. Så Jesus fördömer vreden, men det är fler som gör. Jakob 1:19-20 “19. Därför*, mina älskade bröder, ska varje människa vara snar till att höra, sen till att tala och sen till vrede. Ords. 17:27. *UN: Detta vet ni. 20. För en mans vrede åstadkommer inte det som är rätt inför Gud”. Paulus skriver i Kol 3:8 “8. Men lägg nu också ni bort allt detta: vrede, ilska, ondska, smädelse och skamligt tal från er mun.”
Att bli vred är en sak, om det handlar om att bli vred på orättvisa och ondska. Den heliga vreden visade också Jesus. Han välte borden för penningväxlarna i templet och jagade iväg dem med en reppiska. Men när vi talar om den själviska vreden som ligger och pyr på insidan, ligger på lur som en orm i en mans hjärta så är det rena ondskan. Den kan inte tillåtas, den är totalförbuden och ett sådant tillstånd får en kristen inte tillåta sig att befinna sig i. Då har man Gud emot sig och man drar på sig Guds dom och Guds vrede.
Kämpar du med sådan bitterhet och inre vrede kommer det till slut äta upp dig inifrån och göra dig sjuk! Detta får du börja bearbeta och driva ut ur ditt hjärtas lustgård. Den vreden är planterad utifrån någon orätt begången mot dig och bygger på att du ska hämnas. Men du måste överlåta hämnden åt Herren. Jesus vill förlåta dig och ge dig frid, överlåt dessa känslor till honom. Förlåt den som skadat dig. Man kan ha en rättmätig vrede, det har de flesta, men det betyder inte att det är rätt att ha den kvar. Självklart finns det orsak till att man utvecklar vrede mot en broder. Men man måste göra sig av med den. Att förlåta och gå vidare är enda möjligheten.
Förlåtelse är att ge bort som gåva min rätt att döma någon. Att trots att jag har alla skäl i världen att döma och fördöma någon, så…ger jag bort det som en gåva. Jag förlåter för att jag själv blivit förlåten. Det är en kristen, mogen och helgad attityd. Det är Jesus som visat oss vägen. Det är enda lösningen…!