Kopierat från Jimmie Åkesson SD FaceBook sida 29 okt.2015
”Det är något som hänt vårt kära fosterland. Jag tänker be för Sverige, be med mig.”
Så sjunger Simon Ådahl i låten Be för Sverige, som jag lyssnat mycket på den senaste veckan. Även om jag, till skillnad från Ådahl, inte betraktar mig som troende i någon traditionell mening går texten som en projektil rakt in i hjärtat. Nu känns den mer aktuell än någonsin, trots att den har ett tiotal år på nacken. Jag brottas med tankar på om det ändå inte bara är bön som återstår i allt elände.
Som politiker är det farligt ge upp. I den stund det sker ska man inte längre vara politiker. Jag har inte gett upp. Jag tror på framtiden. I den senaste partiledardebatten berättade jag däremot att jag för första gången under mina tjugo år i politiken hyser en känsla av hopplöshet. Det går såklart att spåra dels till hur landet just nu sköts av en verklighetsfrånvänd regering, dels till de effekter som årtionden av ansvarslös politik fått för det svenska samhället i stort. Vårt land slits isär, och nu är det tydligare än någonsin. Splittring, segregation, polarisering. Debatten skruvas upp några steg för varje dag, av såväl media som obalanserade debattörer i olika läger. Skolmorden i Trollhättan är den hittills mest förfärande händelsen, men i kombination med bränder på asylboenden (som vi för närvarande vet ganska lite om, men det ligger nära till hands att utgå från att åtminstone en del av dem har haft som syfte att hindra etablering av asylboenden) och nu i dagarna en rad attacker mot SD-politikers hem, träder en synnerligen obehaglig helhetsbild fram. Vi är många som med rätta känner stark oro. Och sorg.
Ja, mycket i vårt land är alldeles galet. Ja, jag skriver under på att det är på väg att gå åt pipan. Jag förstår att frustrationen är påtaglig. Men: Vad tror man sig uppnå genom att sätta eld på byggnader och riskera oskyldiga människors liv? Vad anser man sig vinna på att använda ett språkbruk som ytterligare förråar debatten? Vad blir bättre av att hota och bruka våld mot meningsmotståndare? Sanningen är, att ni som ägnar er åt detta inte uppnår någonting. Men ni förstör. Ni förstör samhället. Ni attackerar samhället på djupet. Begriper ni inte det? Är ni så självupptagna att ni inte är kapabla att se det ni gör i ett större sammanhang?
Vi bär alla ett ansvar för hur samhället utvecklas. Jag har ett ansvar, liksom alla som deltar i det offentliga samtalet på olika nivåer har ett ansvar. Det är fullt legitimt att visa sitt missnöje med regeringens politik. På samma sätt är man fri att tycka att jag och mina partivänner är riktiga dumskallar. Men, man har ett eget ansvar för hur man ger uttryck för sina uppfattningar. Ingen är tvingad att uttrycka sig på ett sätt som förstärker hat och rädsla. Ingen har rätt att utöva våld. Mordbrand och hot är grov brottslighet som ska bestraffas. Brottslighet med politiska motiv ska bestraffas särskilt hårt, eftersom det skadar inte bara ett enskilt brottsoffer utan hela samhället.
Nu stundar allhelgonahelgen. För de yngre innebär det numera i hög grad lek och bus, men traditionellt är det ett tillfälle att minnas och uppmärksamma nära och kära som lämnat det här livet. Ett tillfälle för stillhet och reflektion – och bön. Vi har laddat med godis till alla barn som kommer och knackar. Säkert äter jag själv en hel del av det, men jag tänker också ta tillfället att minnas, tända ljus, reflektera – och be. Jag tänker att bön kanske är lönlöst, vad vet jag? Men det kan knappast skada, och det kostar mig inget. Det är något som hänt vårt kära fosterland. Jag tänker be för Sverige. Be med mig.
Jimmie Åkesson