DAGENS TEXTER; Ord. 25, 26, 27 och 2 Kor. 6
Ord. 25; Dessa ordspråk kapitel 25 – 29 är skrivna av Salomo, Davids son, samlade av Hiskias, Juda kungs, män.
Vem är Hiskia ? I 2 Kung.18 kan vi läsa om judakonungen Hiskia.
”Hiskia förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom. Han höll sig till Herren och vek inte av från honom, utan höll de bud som Herren hade givit Mose. Herren var med honom, så att han hade framgång i allt han företog sig.” 2 Kung.18:5-7
”Låt inte din fot komma för ofta i din väns hus,
så att han tröttnar på dig och får motvilja mot dig.” Ord. 25:17
”Om din fiende är hungrig, ge honom att äta,
om han är törstig, ge honom att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud,
och Herren skall belöna dig.” Ord. 25:21,22
”Bättre bo i en vrå på taket
än dela huset med en grälsjuk kvinna.” Ord. 25:24
”Som en nerbruten stad utan murar
är den man som inte kan styra sitt sinne.”Ord.25:28
Ord. 26;
”Svara inte dåren efter hans oförnuft,
så att du inte själv blir honom lik.” Ord. 26:4
”Dörren vänder sig på sina gångjärn,
den late vänder sig i sin säng.
Den late sticker handen i skålen
men ids ej föra den tillbaka till munnen.
Den late tycker sig vara visare
än sju som ger förståndiga svar.”Ord. 26:14-16
”Som kol krävs för glöd och ved för eld,
så underblåses kiv av en trätgirig man.” Ord. 26:21
”Den som är hatisk förställer sitt tal,
i sitt hjärta bär han på svek.
Även om han gör sin röst behaglig, tro honom inte,
sjufaldig vidrighet finns i hans hjärta.
Hatet kan döljas med list,
men hans ondska blir uppenbar i församlingen.
Den som gräver en grop faller själv däri,
den som vältrar undan en sten får den över sig.
En falsk tunga hatar dem som skadas av den,
en smickrande mun vållar fördärv.” Ord. 26:24-28
Ord. 27;
”Låt någon annan berömma dig och inte din egen mun,
en främmande och inte dina egna läppar.” Ord. 27:2
”Ständigt takdropp en regnig dag
och grälsjuk kvinna är lika illa.” Ord.27:15
”Järn skärper järn,
den ena människan den andra.” Ord.27:17
”Silvret prövas i degeln och guldet i smältugnen,
och mannen genom sitt rykte.” Ord. 27:21
2 Kor. 6; Guds tjänare i allt; 6:1-10 och Församlingens förhållande till aposteln; 6:11-7:16 är dagens texter. Det var en grupp agitatorer, vilket intog en fientlig hållning till Paulus. Formellt var de kristna och kom från församlingen i Jerusalem, varifrån de hade fått anbefallningsbrev. Följaktligen blev de gott mottagna, när de nu under sina resor även besökte korintierförsamlngen. De gick under namnet apostlar utan att de därmed tillhörde apostlakolleget, det är dessa sändebud som Paulus avser i sitt sarkastiska uttryck ”dessa övermåttan höga apostlar”. Dessa män var judaister och fariseiska kristna, som följde efter Paulus överallt, där han grundlagt kristna församlingar. De representerade en motmission mot hans fria evangelium, i det att de hävdade, att hedningarna först måste ställa sig under Mose lag, bl.a. genom att låta omskära sig, innan de kunde bli rättrogna kristna. I Korint vågade de inte lägga fram sin egentliga syn, utan de nöjde sig med att tills vidare undergräva Paulus auktoritet genom att angripa och misstänkliggöra hans person. De beskyllde Paulus för lättsinne, opålitlighet, feghet, kraftlöst uppträdande och till och med att Paulus hade förfalskat Guds Ord. Även om det inte klarts utsägs att flertalet bland de kristna i Korint slöt upp om dessa män, framgår det dock att församlingen lånade dem ett öra och att faran var stor för att den skulle komma in på en avväg. Frälsningen och nyskapelsen i Kristus kunde ersättas med en etik utan Kristus, moralisk livsföring utan nytt liv. Innan det var för sent, ville därför Paulus av all kraft ta upp kampen mot dessa agitatorer. De måste stämplas som det de egentligen var; ”falska apostlar”, orediga arbetare som förskapa sig till Kristi apostlar. Härvid blir Paulus tvungen att rättfärdiga sig själv inför de många orättfärdiga beskyllningarna. Detta självförsvar går genom hela brevet och bildar dess huvudinnehåll både i första och andra delen av brevet. Särskilt i brevets tredje huvuddel tar Paulus punkt för punkt upp kampen mot motståndarna. Här tvingas han även till självberömmelse. Han legitimerar sig som en sann Kristi apostel, inte genom något mänskligt anbefallningsbrev, utan genom de lidande som han har utstått för Kristi skull. Han är en äkta hebre´, en äkta israelit, en äkta avkomling till Abraham. Han har haft syner och uppenbarelser från Herren, ja han har varit uppryckt ända till tredje himmelen (paradiset) och hans förkunnelse har varit ledsagad av tecken och under och kraftgärningar. Om de judaistiska agitatorerna lyckas att rubba apostelns auktoritet, undergräver de samtidigt den andliga grundval, som korintiernas kristenliv är uppbyggt på. Detta måste till varje pris förhindras. De representerade en motmission mot hans fria evangelium, i det att de hävdade, att hedningarna först måste ställa sig under Mose lag, bl.a. genom att låta omskära sig, innan de kunde bli rättrogna kristna och det var ju inte sant. Idag är frälsningens dag säger Paulus till var och en som tror. Därefter kommer ett helgat och avskilt liv från otukten och det orena, som tex. att sällskapa och gifta sig med en ofrälst. Vad kan väl rättfärdighet ha med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar (Satan) komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Läs och begrunda!
Paulus skriver till Korintierförsamlingen följande;
Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju:
”Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag.” Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.”
Prövningen och glädjen i tjänsten
Vi vill inte på något sätt väcka anstöt, för att vår tjänst inte skall smutskastas. Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning. Vi är misskända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte till döds, vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt.
Vi talar helt öppet till er, korintier. Våra hjärtan är vidöppna. Hos oss har ni det inte trångt, men hos er är det trångt. Gör som vi! Jag talar som till barn. Vidga också ni era hjärtan.
Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar (Satan) komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna?
Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.”
Därför säger Herren: ”Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er,” ”och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” 2 Kor. 6.
PAULUS ANDRA BREV TILL KORINTIERNA.
Inledning; Hälsningar och tacksägelse; 1:1-11
A. Apostlaämbetet; 1:12 – 7:16.
1. Apostlarnas ansvar; 1:12-2:17
Värdig vandel; 1:12-24
Omsorg om syndare; 2:1-11
Kristi vällukt; 2:12-17
2. Apostlarnas härlighet; Kap. 3-7
Tjänst åt ett nytt förbund; kap.3
Frimodighet i tjänsten; 4:1-5:10
Försoningens ämbete; 5:11-21
Guds tjänare i allt; 6:1-10
Församlingens förhållande till aposteln; 6:11-7:16
B. Insamlingen till de kristna i Jerusalem; kap. 8-9.
De macedoniska församlingarnas givmildhet; 8:1-5
Vädjan om fullbordan av insamlingen; 8:6-15
Anbefallning av sändebud; 8:16-9:5
Givmildhetens välsignelse; 9:6-15
C. Paulus apostoliska myndighet; 10:1-13:10
Bemötande av de falska apostlarna; kap.10
Påtvungen självberömmelse; 11:1-12:10
Det rätta apostlaämbetets verkningar; 12:11-13:10
Avslutning; Förmaning, hälsningar och välsignelse; 13:11-13.
Maria Hallman