38. Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. 39. Men jag säger er, att ni inte ska stå emot det onda, utan vem som än slår dig på din högra kind, så vänd också den andra åt honom. 40. Och om någon vill gå till rätta med dig och ta din livklädnad*, så låt honom få din mantel också. 41. Om någon tvingar dig att gå en mil*, så gå två med honom. 42. Ge åt honom som ber dig, och vänd dig inte bort från honom som vill låna av dig.
I den judiska lagen fanns det också instruktioner hur man skulle bemöta behoven runt omkring sig. De fattiga fanns överallt och Gud uppmanar Israels barn att inte stänga till sina hjärtan.
5 Mosebok 15:7. Om det finns någon fattig bland dina bröder i någon av dina städer i ditt land, som HERREN, din Gud, ger dig, så skall du inte förhärda ditt hjärta och inte heller tillsluta din hand för din fattige broder 8. utan du skall villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom så mycket han behöver i sin brist. 9. Akta dig så att inte en tanke*uppstår i ditt onda hjärta, som säger: Det sjunde året, avskrivningsåret, är nära och du ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom något, och han ropar till HERREN mot dig och det blir till synd för dig. 10. Du skall villigt ge åt honom och inte gräma dig i ditt hjärta när du ger åt honom, för på grund av detta skall HERREN, din Gud, välsigna dig i allt du gör och i allt du företar dig. 11. För det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför befaller jag dig och säger: Du skall villigt öppna din hand för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.
I avsnittet stod om det sjunde året och det handlar om att vart sjunde år skulle man släppa alla krav på att få tillbaka det man lånat ut. Skulle det sjunde året (Sabbatsåret) ligga nära i tiden då visste man ju att chansen var liten att man skulle hinna få tillbaka det man lånat ut, så det är klart att den tanken kunde få någon att tveka att låna ut något. Judarnas lag om givande byggde på ovanstående bibelavsnitt och rabbinerna delade in detta i fem punkter;
1) Man skulle aldrig vägra att ge. Man sa ”Var noga med att du aldrig vägrar att utöva välgörenhet, ty då hamnar du i samma sits som avgudadyrkare”. Man menade att om du förvägrar din nästa något, kan det ske saker så att det är du som sitter och tigger på gatan utav dem du förvägrade att ge till.
2) Gåvan måste anpassas efter vem det är som har behovet. Det handlade inte bara att ge tillräckligt för att den nödlidande skulle överleva. Det stod ”vara villig att låna honom så mycket han behöver i sin brist”. Det handlade alltså också om att ta bort dem skam som fattigdomen medförde. Hillel tar ett exempel; Om en rik man var van vid att rida på häst och ha en slav som sprang före honom, så skulle man inte bara skaffa honom en häst utan också en slav. men om slaven inte fanns att få tag på skulle man själv springa framför hästen i slavens ställe.Faktum är att lagläraren Hillel vid ett tillfälle sägs ha gjort precis detta,
3) Givandet skulle utövas privat och i hemlighet. Rabbinerna gick så långt att de sade att givaren skall inte veta vem han gett till och mottagaren skall inte veta från vem han fått det. Det fanns en speciell plats i templet dit man kunde gå och i hemlighet ge sina gåvor. Dessa gavs sen till nu fattiga familjer som en gång tillhört sociteten, för att de skulle kunna ha en hemgift, för utan den kunde de inte gifta bort sina döttrar. Judarna såg med avsky på den gåva som gavs med tanke på prestige, publicitet eller att förhärliga sig själv.
4) Gåvan måste också passa karaktären och temperamentet hos mottagaren. Kunde en person inte möta de behov en behövande hade så skulle han åtminstone bemöta honom med omsorg, kärlek och respekt. Eller om någon hade tillgångar men befann sig i ett sådant skick inte kunde använda dem, så skulle gåvan anses som ett lån som senare betalades tillbaka, detta för att inte mannen skulle förlora sitt anseende. Eller om någon skämdes för att fråga om hjälp, så skulle man gå till den personen och säga ”Min vän, kanske du behövde ett lån?” Allt för att rädda ansiktet på den behövande.
5) Givandet var både en välsignelse och en plikt. Därför att allt givande var att låna ut åt Herren. Att ge åt den behövande var inget man valde att göra. Det var något man måste göra, för om man nekade så nekade man egentligen at ge åt Gud!
Sammanfattning. Men hur gör vi då med de tiggare som sitter vid våra mataffärer och köpcentra. Är det inte att uppmuntra fel saker? Är det inte bättre att de får hjälp utav staten i landet de kommer från? Är det inte att uppmuntra till fel livsstil, borde de inte försöka få jobb istället? Självklart finns det många invändningar och många ord som kan sägas. Men sanningen är nog den att många saker sägs och tycks endast för att ha en anledning till att komma undan. Den som inte ger i pappersmuggen ger för det mesta kanske inte alls…
Fortsättning följer…../Stefan Hallman www.ctvc.se